Vardagsparanoia och vita lögner.

Jag skäms inte för att säga att jag är en sådan som tycker att det är ganska skönt att bara sitta för mig själv på vägen hem från skolan. Jag inleder inte spontana konversationer med folk som verkar intressanta, utan sitter hellre med lurar i öronen och näsan i en bok. Som med alla som är som jag, fungerar jag bland annat som en tant-magnet. Det vill säga, damer i åldern 70+ dras till mig för att småprata om ditten och datten. Häromveckan hände det i toalettkön på Operan (vi såg ju Svansjön, och det var... Tja, lite småtråkigt, men musiken var bra!) då en dam fann för gott att underhålla mig med recensioner av andra toaletter runt om i Stockholm. Tydligen är de på Stadsteatern betydligt bättre än de på Operan. Nåväl.

Två stationer från Kransen steg det idag på ett par försäljare av Situation Stockholm. Och jag vill bara tydliggöra att jämfört med Greenpeace-människorna några inlägg tillbaks i bloggen är Situation Stockholm-försäljare... Ja, det går inte att jämföra. Jag har aldrig varit med om att någon av dem varit påstridig. De står och gör sin grej, och ibland köper man en tidning och så är det med det. Men en av de här två var väldigt pratsam av sig och drog igång en lång harang som jag först efter ett tag förstod handlade om att han var missnöjd med hur tidningen sköttes, redaktionen, pengafördelningen etc. Han pratade först med sin kollega, men började ganska snabbt förklara för mig, dra in mig i samtalet, försöka få mig up-to-speed med det här Situation Stockholms-dramat som jag, i ärlighetens namn, faktiskt inte var intresserad av. Han pratade oavbrutet och helt plötsligt slänger han in frågan om jag vill köpa en tidning. Jag som är svensk och tråkig och allvarligt känner mig smått besvärad av hela grejen säger nej. Och så bara för att jag är sådär extremt svensk så tillägger jag att jag inte har några pengar. Varför det? Jag har faktiskt minst 160kr i kontanter på mig just denna dag, men ändå väljer jag att ljuga och säga att jag inte har det, fast jag inte ens behöver. Helt fascinerande!

För att göra saken värre så stiger kollegan till pratmakaren av på samma station, och se på fan, tror ni inte att han dessutom går in på Konsum också, precis som jag? Hela tiden tänker jag på att jag sagt att jag inte hade några pengar och ändå är jag här på Konsum. Jag plockar ihop det jag ska och går för att betala. Och nu kommer det sjukaste av allt. Trots att mannen från tunnelbanan inte är någonstans i sikte har jag redan bestämt mig för att betala med kort. För om han av någon anledning skulle kolla, eller till och med fråga kassörskan, hur jag betalade, så har jag inte avslöjat mina 160kr i kontanter! Vardagsparanoia på hög nivå.

Efter denna minst sagt traumatiska upplevelse så väntade ännu ett hinder, denna gång hemma i min egen trapp. Jag känner inte mina grannar så väl, förutom han som bor mittemot. Han råkar ha samma efternamn som min sambo, så vi har haft en del strul med posten och sådär. Ja, vi vet i alla fall vad vi heter i förnamn, han och jag. Och så är det någon tysk farbror som är vänlig, han bor på våningen ovanför. Och en del folk ser man ju i trappen ibland. Till saken. På vägen upp till lägenheten möter jag en kvinna med hund. Jag känner igen hunden, som bor i lägenheten under oss, men inte kvinnan. Hon frågar mig om jag har en mobiltelefon. Redan här börjar tankarna rulla... Å nej, ska hon låna min mobil nu? Jag som är kissnödig och traumatiserad av Situation Stockholm och bara vill hem och ta igen lite nattsömn... Men nej, hon vill faktiskt låna en laddare och undrar om jag har en Ericsson eller kanske en Nokia-laddare hon kan låna? Och jag har faktiskt en Nokia-mobil, men känner att, nej, jag orkar inte låna ut den nu. För det första behöver min egen mobil laddas och för det andra så har jag faktiskt aldrig sett kvinnan. Bara tanken på att det kanske blir så att jag måste gå ner och fråga om jag kan få tillbaks den nu får mig att säga: "Tyvärr, jag har en Samsung". Om jag var tvungen att gå till rättegång med detta (kanske på Judge Judy? Känns som en sådan grej hon skulle kunna ta upp) kan jag berätta att min förr-förra mobil faktiskt var en Samsung. Och den finns kvar någonstans. Så helt och hållet lögn var det ju inte.

Fast det var det ju.