Svennebanan.

Något av det svennigaste som finns är vårt kollektiva dåliga samvete. Nästan oberoende av var vi befinner oss i livet eller på karriärsstegen är vi på ett eller annat plan medvetna om att vi har det bättre än de flesta andra i världen. Därför finns det en marknad för olika sorters välgörenhetsorganisationer att rekrytera folk på gatan. Att man tycker att det är jobbigt att bli utvald till samtal med en sådan rekryterare beror kanske lika mycket på att det är trist att bli påmind om ens egna trygga, höga status i världen som på att en helt främmande människa faktiskt står och ber en om pengar.

Jag ger inte pengar till någon organisation alls. Jag är inte medlem i någonting - jo förresten, jag har ett konsumkort som kostade 100 kr, men jag får tillbaks dem om jag går ur. Mitt bidrag till att rädda världen är att jag är för rädd för att köra bil för att ta körkort, att jag pantar mina omoraliska colaburkar, att jag inte slänger batterier i soporna, att jag fryser in matlådor av rester som jag aldrig äter upp eftersom vi inte har någon micro, att jag är för fattig för att överkonsumera... Kort sagt så är jag en dålig människa, någon som säkert skulle må bra av att lätta sitt samvete genom att ge en hundring i månaden till någon rörelse med 90-nummer.

Idag stod det folk från Greenpeace och stoppade studenter på väg från universitetet till tunnelbanan. Detta ser jag som en på samma gång taskig och smart taktik. Säkert har Greenpeace flest sympatisörer bland den berömda 18-25-gruppen och det kanske är lättare att få napp hos sådana. Samtidigt är studenter den grupp av människor som i vårt välmående land har det minst jättebra och faktiskt får kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Att hålla samma sköna standard som fast arbetande kärnfamiljsmänniskor är inte att tala om. Bil, bostadsrätt, charter till Thailand och en ny cykel till lillgrabben finns inte på agendan med 7600kr i månaden. Men ja, vi har tak över huvudet och vårt största bekymmer är när bredbandet ligger nere. Även studenter har del av det kollektiva dåliga samvetet. Kanske har de till och med större kännedom om alla hemskheter ute i världen än de allra svennigaste av svennebananerna, för vilka rubriker om tårarna vi inte fick se! säljer bättre än politiska fångar.

Så ja, ok. Jag förstår varför Greenpeace står där just denna dag.

Vad jag inte förstår är hur man kan tro att personangrepp och hånfullt tonfall gör en oentusiastisk person något annat än totalt ointresserad och förbannad. Min taktik med alla som försöker komma fram och prata med mig på stan är att titta ner i marken och låtsas som ingenting. Det spelar ingen roll om det är mobilförsäljare, MUFare, GodEl eller Herren Jesus i egen hög person. Lika för alla - om jag är intresserad av något kan jag själv söka upp Halebops hemsida, någon villa på Djursholm, Lasse Åberg eller Rikets Sal. Jag är fullt kapabel att ta mig dit på egen hand.

Åter till Greenpeace vid universitetet. Den första personen, en kille, följer efter mig på gångvägen. Han frågar om jag är med i Greenpeace. Jag svarar inte. Han frågar om jag tycker det är jobbigt. Jag svarar att ja, det tycker jag nog. Och vad fan säger han till svar?
-Ja det är jobbigt, men det är ditt fel också vet du. Det är ditt problem också.
Exakt vad som är mitt fel, om det är strandade valar eller oljetankers eller USA, det vet jag inte, men hur sjutton tror han att jag ska reagera på det? Stanna upp och inse mitt misstag? Att ja, han måste veta allt om vad jag gör i livet och hur jag pantar mina omoraliska colaburkar som om det vore nog, och nu är det dags att inse fakta. Pengar till Greenpeace är lösningen på mitt problem!

Han övergav mig ganska fort, men ett tjugotal meter längre fram står en tjej med sin fina clipboard från Greenpeace. Jag har redan bestämt mig för att inte ge henne ens så mycket som en ingång, bara titta i marken och gå förbi. Hon ställer sig framför mig, blockerar min väg och börjar köra sin jargong. Jag får dansa lite med henne eftersom hon fortsätter blockera mig, som om jag vore någon anfallare i basket och tunnelbanneingången vore mitt mål. När jag väl slipper förbi henne ropar hon med ett triumferande hånfullt tonfall:
-Man kan åtminstone säga hej!
Så nu vet alla inom ropavstånd att Vanja, hon säger inte ens hej till dessa kämpande eldsjälar som har insett fakta och löser alla sina problem genom att ge pengar till Greenpeace.

Vad jag vill ha sagt med detta vet jag inte riktigt. Jag beundrar folk som har ork och mod att ge av sig själva för att hjälpa andra, med hjälp av tid eller pengar. Vissa av oss kanske är hopplösa fall, fast i svennigheten, bekväma och inte riktigt nog mycket av det kollektiva dåliga samvetet för att göra något åt saken. Kanske kommer jag en dag göra mer för andra, men det blir på mina villkor.

Hade även påhälsning av en liten gubbe från hyresgästföreningen som stod och pustade andfådd rök i ansiktet på mig och närmast skällde ut mig. Fattade jag inte att jag höll på att driva mig själv i fördärvet? Ville jag förhandla om hyran själv kanske? Ja men så funkar det inte i livet lilla fröken.

Påstod att jag hette Jansson och hyrde i andra hand av mig själv. När jag förklarade att jag faktiskt visst bodde i denna, min alldeles egna förstahandslägenhet så tyckte han motvilligt att ja då var det väl ok. Vad var ok? Jag vet inte. Men ett dumt litet våp som inte fattade någonting om stora världen och elaka hyresvärdar, det var jag i varje fall. Snarare är de dumma små gubbar som inte fattar sedan förra gången de var här att om jag vill gå med, så gör jag det själv. I sinom tid. När det passar mig. Tack och adjö.