Vardagsparanoia och vita lögner.

Jag skäms inte för att säga att jag är en sådan som tycker att det är ganska skönt att bara sitta för mig själv på vägen hem från skolan. Jag inleder inte spontana konversationer med folk som verkar intressanta, utan sitter hellre med lurar i öronen och näsan i en bok. Som med alla som är som jag, fungerar jag bland annat som en tant-magnet. Det vill säga, damer i åldern 70+ dras till mig för att småprata om ditten och datten. Häromveckan hände det i toalettkön på Operan (vi såg ju Svansjön, och det var... Tja, lite småtråkigt, men musiken var bra!) då en dam fann för gott att underhålla mig med recensioner av andra toaletter runt om i Stockholm. Tydligen är de på Stadsteatern betydligt bättre än de på Operan. Nåväl.

Två stationer från Kransen steg det idag på ett par försäljare av Situation Stockholm. Och jag vill bara tydliggöra att jämfört med Greenpeace-människorna några inlägg tillbaks i bloggen är Situation Stockholm-försäljare... Ja, det går inte att jämföra. Jag har aldrig varit med om att någon av dem varit påstridig. De står och gör sin grej, och ibland köper man en tidning och så är det med det. Men en av de här två var väldigt pratsam av sig och drog igång en lång harang som jag först efter ett tag förstod handlade om att han var missnöjd med hur tidningen sköttes, redaktionen, pengafördelningen etc. Han pratade först med sin kollega, men började ganska snabbt förklara för mig, dra in mig i samtalet, försöka få mig up-to-speed med det här Situation Stockholms-dramat som jag, i ärlighetens namn, faktiskt inte var intresserad av. Han pratade oavbrutet och helt plötsligt slänger han in frågan om jag vill köpa en tidning. Jag som är svensk och tråkig och allvarligt känner mig smått besvärad av hela grejen säger nej. Och så bara för att jag är sådär extremt svensk så tillägger jag att jag inte har några pengar. Varför det? Jag har faktiskt minst 160kr i kontanter på mig just denna dag, men ändå väljer jag att ljuga och säga att jag inte har det, fast jag inte ens behöver. Helt fascinerande!

För att göra saken värre så stiger kollegan till pratmakaren av på samma station, och se på fan, tror ni inte att han dessutom går in på Konsum också, precis som jag? Hela tiden tänker jag på att jag sagt att jag inte hade några pengar och ändå är jag här på Konsum. Jag plockar ihop det jag ska och går för att betala. Och nu kommer det sjukaste av allt. Trots att mannen från tunnelbanan inte är någonstans i sikte har jag redan bestämt mig för att betala med kort. För om han av någon anledning skulle kolla, eller till och med fråga kassörskan, hur jag betalade, så har jag inte avslöjat mina 160kr i kontanter! Vardagsparanoia på hög nivå.

Efter denna minst sagt traumatiska upplevelse så väntade ännu ett hinder, denna gång hemma i min egen trapp. Jag känner inte mina grannar så väl, förutom han som bor mittemot. Han råkar ha samma efternamn som min sambo, så vi har haft en del strul med posten och sådär. Ja, vi vet i alla fall vad vi heter i förnamn, han och jag. Och så är det någon tysk farbror som är vänlig, han bor på våningen ovanför. Och en del folk ser man ju i trappen ibland. Till saken. På vägen upp till lägenheten möter jag en kvinna med hund. Jag känner igen hunden, som bor i lägenheten under oss, men inte kvinnan. Hon frågar mig om jag har en mobiltelefon. Redan här börjar tankarna rulla... Å nej, ska hon låna min mobil nu? Jag som är kissnödig och traumatiserad av Situation Stockholm och bara vill hem och ta igen lite nattsömn... Men nej, hon vill faktiskt låna en laddare och undrar om jag har en Ericsson eller kanske en Nokia-laddare hon kan låna? Och jag har faktiskt en Nokia-mobil, men känner att, nej, jag orkar inte låna ut den nu. För det första behöver min egen mobil laddas och för det andra så har jag faktiskt aldrig sett kvinnan. Bara tanken på att det kanske blir så att jag måste gå ner och fråga om jag kan få tillbaks den nu får mig att säga: "Tyvärr, jag har en Samsung". Om jag var tvungen att gå till rättegång med detta (kanske på Judge Judy? Känns som en sådan grej hon skulle kunna ta upp) kan jag berätta att min förr-förra mobil faktiskt var en Samsung. Och den finns kvar någonstans. Så helt och hållet lögn var det ju inte.

Fast det var det ju.

Listornas lista.

Jag är en listmakare. Alltid när det är något som ska göras så tycker jag om att göra en lista, om det är över saker jag ska packa eller sådant jag ska ta itu med. I och med att det nu är nedräkning till vår enorma roadtrip i USA så är det mycket jag ska göra och det lär bli en del listor. Kanske borde jag skriva en lista över de listor jag ska skriva, så jag vet vart jag ska börja!

Katter ska vaccineras, väskor ska inhandlas, vi måste bära över blommorna till mamma och köpa tonvis med kattmat och kattsand så att hon har så att det räcker. Katterna bor alltid hos mamma när vi är borta (även om det inte händer så ofta) eftersom hon älskar dem nästan lika mycket som vi gör. De är även extra bra på sommaren då de håller rent på insekter och andra kryp, så det är en win-win situation. Jag måste skaffa mig ett nytt bankomatkort eftersom min magnetremsa har kackat ur. Klippa mig ska jag också göra, på Extend som vanligt.

Sedan måste vi fixa så att räkningarna betalar sig själva. Jag har inte riktigt förstått hur det går till, men tydligen kunde banken ordna det. Smidigt! Och hyrbil. Det börjar verkligen bli dags att kolla upp det nu. Och hotell i New York för de första nätterna. Allt man måste göra hopar sig! Ovanpå detta har jag min lilla b-uppsats som pockar på mitt dåliga samvete, samt att farmor fyller 80 år bara någon vecka innan vi åker.

Sanslöst!

Men snart kommer jag börja själva bloggandet från USA. Eftersom vi har en del kompisar som inte är från Sverige kommer jag skriva på engelska för deras skull. Hoppas bara att vi kommer ha tillgång till trådlöst nät så att vi även kan lägga upp bilder.

Den 30e juni smäller det!

Poster utan bilder är tråkiga, så här kommer ett klipp som jag skrattat galet mycket åt idag. Det är mycket roligare den 25e gången än den första.

Dagens dn.se

Jag gör en Kim och saxar ur dagspressen. DN brukar ju hålla sig inom ramarna för folkvett, men är det bara jag, eller låter det som om man borde bekymra sig över att ungdomar dricker mindre än förr?

And now for something completely different.

Okej, jag är helt klart inte en mikro-bloggare. Kanske en makro-bloggare! För att lätta upp stämningen efter uppsatsen här nedan så tänkte jag slänga ut en fråga. Är det bra att ha ett sådant här ord i en text som handlar om att förstå ett språk?

"Språket ska ju vara meddelelsemedel."

-Hjalmar Lindroth, 1942.

Svennebanan.

Något av det svennigaste som finns är vårt kollektiva dåliga samvete. Nästan oberoende av var vi befinner oss i livet eller på karriärsstegen är vi på ett eller annat plan medvetna om att vi har det bättre än de flesta andra i världen. Därför finns det en marknad för olika sorters välgörenhetsorganisationer att rekrytera folk på gatan. Att man tycker att det är jobbigt att bli utvald till samtal med en sådan rekryterare beror kanske lika mycket på att det är trist att bli påmind om ens egna trygga, höga status i världen som på att en helt främmande människa faktiskt står och ber en om pengar.

Jag ger inte pengar till någon organisation alls. Jag är inte medlem i någonting - jo förresten, jag har ett konsumkort som kostade 100 kr, men jag får tillbaks dem om jag går ur. Mitt bidrag till att rädda världen är att jag är för rädd för att köra bil för att ta körkort, att jag pantar mina omoraliska colaburkar, att jag inte slänger batterier i soporna, att jag fryser in matlådor av rester som jag aldrig äter upp eftersom vi inte har någon micro, att jag är för fattig för att överkonsumera... Kort sagt så är jag en dålig människa, någon som säkert skulle må bra av att lätta sitt samvete genom att ge en hundring i månaden till någon rörelse med 90-nummer.

Idag stod det folk från Greenpeace och stoppade studenter på väg från universitetet till tunnelbanan. Detta ser jag som en på samma gång taskig och smart taktik. Säkert har Greenpeace flest sympatisörer bland den berömda 18-25-gruppen och det kanske är lättare att få napp hos sådana. Samtidigt är studenter den grupp av människor som i vårt välmående land har det minst jättebra och faktiskt får kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Att hålla samma sköna standard som fast arbetande kärnfamiljsmänniskor är inte att tala om. Bil, bostadsrätt, charter till Thailand och en ny cykel till lillgrabben finns inte på agendan med 7600kr i månaden. Men ja, vi har tak över huvudet och vårt största bekymmer är när bredbandet ligger nere. Även studenter har del av det kollektiva dåliga samvetet. Kanske har de till och med större kännedom om alla hemskheter ute i världen än de allra svennigaste av svennebananerna, för vilka rubriker om tårarna vi inte fick se! säljer bättre än politiska fångar.

Så ja, ok. Jag förstår varför Greenpeace står där just denna dag.

Vad jag inte förstår är hur man kan tro att personangrepp och hånfullt tonfall gör en oentusiastisk person något annat än totalt ointresserad och förbannad. Min taktik med alla som försöker komma fram och prata med mig på stan är att titta ner i marken och låtsas som ingenting. Det spelar ingen roll om det är mobilförsäljare, MUFare, GodEl eller Herren Jesus i egen hög person. Lika för alla - om jag är intresserad av något kan jag själv söka upp Halebops hemsida, någon villa på Djursholm, Lasse Åberg eller Rikets Sal. Jag är fullt kapabel att ta mig dit på egen hand.

Åter till Greenpeace vid universitetet. Den första personen, en kille, följer efter mig på gångvägen. Han frågar om jag är med i Greenpeace. Jag svarar inte. Han frågar om jag tycker det är jobbigt. Jag svarar att ja, det tycker jag nog. Och vad fan säger han till svar?
-Ja det är jobbigt, men det är ditt fel också vet du. Det är ditt problem också.
Exakt vad som är mitt fel, om det är strandade valar eller oljetankers eller USA, det vet jag inte, men hur sjutton tror han att jag ska reagera på det? Stanna upp och inse mitt misstag? Att ja, han måste veta allt om vad jag gör i livet och hur jag pantar mina omoraliska colaburkar som om det vore nog, och nu är det dags att inse fakta. Pengar till Greenpeace är lösningen på mitt problem!

Han övergav mig ganska fort, men ett tjugotal meter längre fram står en tjej med sin fina clipboard från Greenpeace. Jag har redan bestämt mig för att inte ge henne ens så mycket som en ingång, bara titta i marken och gå förbi. Hon ställer sig framför mig, blockerar min väg och börjar köra sin jargong. Jag får dansa lite med henne eftersom hon fortsätter blockera mig, som om jag vore någon anfallare i basket och tunnelbanneingången vore mitt mål. När jag väl slipper förbi henne ropar hon med ett triumferande hånfullt tonfall:
-Man kan åtminstone säga hej!
Så nu vet alla inom ropavstånd att Vanja, hon säger inte ens hej till dessa kämpande eldsjälar som har insett fakta och löser alla sina problem genom att ge pengar till Greenpeace.

Vad jag vill ha sagt med detta vet jag inte riktigt. Jag beundrar folk som har ork och mod att ge av sig själva för att hjälpa andra, med hjälp av tid eller pengar. Vissa av oss kanske är hopplösa fall, fast i svennigheten, bekväma och inte riktigt nog mycket av det kollektiva dåliga samvetet för att göra något åt saken. Kanske kommer jag en dag göra mer för andra, men det blir på mina villkor.

Hade även påhälsning av en liten gubbe från hyresgästföreningen som stod och pustade andfådd rök i ansiktet på mig och närmast skällde ut mig. Fattade jag inte att jag höll på att driva mig själv i fördärvet? Ville jag förhandla om hyran själv kanske? Ja men så funkar det inte i livet lilla fröken.

Påstod att jag hette Jansson och hyrde i andra hand av mig själv. När jag förklarade att jag faktiskt visst bodde i denna, min alldeles egna förstahandslägenhet så tyckte han motvilligt att ja då var det väl ok. Vad var ok? Jag vet inte. Men ett dumt litet våp som inte fattade någonting om stora världen och elaka hyresvärdar, det var jag i varje fall. Snarare är de dumma små gubbar som inte fattar sedan förra gången de var här att om jag vill gå med, så gör jag det själv. I sinom tid. När det passar mig. Tack och adjö.

Påsk i Ludvika.

Vi tog med oss katterna på äventyr till Dalarna för att de skulle få snusa lite vårluft. Annars sitter de mest med nosen i springan till balkongen och luktar på E4an som dundrar förbi utanför, så detta var en helt ny upplevelse. Zelda var mycket modig och nyfiken och höll på att springa bort redan efter 5 min. En natt inomhus gjorde susen och hon förstod att 'hemma' nu var farmor och farfars villa och utforskade sedan omgivningarna i lite makligare takt.


Chihiro var en liten blygis och stannade helst vid altandörren och solade, även om hon gav sig ut på någon kortare promenad på trallarna.


Vi tog en liten utflykt till ett gammalt gruvområde i närheten där man för många år sedan bröt järnmalm. Restprodukterna från gruvan tömde man på en strand i närheten som nu har en underlig, svart, glittrande sand. Stranden kallas lokalt för Sligen (efter slagg - slig) och har varit ett favorittillhåll för ungdomar genom generationerna. Tyvärr var sanden mycket blöt och delvis snötäckt, så magin var inte helt påtaglig. Vi får ta en till tripp i sommar!


Här är resterna av vad vi tror var en fabrik där man smälte järntackor. Bredvid den gick en extremt rak cykelväg som pappa berättade för oss hade varit en järnväg förut.


Armerad betong. Igen! Va!? Denna prydliga men något tillknögglade skylt låg i närheten. Den ser ju ganska officiell ut, men vart kan den ha suttit?


På eftermiddagarna (om de är soliga) uppträder detta ljusfenomen som vi kallade för 'brinnande busken'. Det är rödvinbärsbusken vars bark har flikat sig, och när solen ligger på ser det ut som om grenarna glöder.


Bilden ovan gör det inte riktigt rättvisa, så här är en närbild:


Sol, fika, godis, fika, bastu, familjegnabb och fika. Allt en påsk ska innehålla!

Kulturellt värre!

Jag vet inte vad det tagit åt oss! Först fick vi fnatt och bokade biljetter till Svansjön på Operan i maj och nu ikväll slog vi till på Killinggänget på Dramaten. Stockholmare som jag varit i 26 år har jag aldrig satt foten på något av ställena, ser med skräckblandad förtjusning fram emot att frottera mig med den där kultureliten man hör så mycket om. Men det säger väl allt egentligen - man går på teater en gång vart femte år och då blir det Killinggänget. Det räknas väl knappt! Får återkomma med rescension, men det dröjer ett halvår för den senare ;)