Dagens dn.se

Jag gör en Kim och saxar ur dagspressen. DN brukar ju hålla sig inom ramarna för folkvett, men är det bara jag, eller låter det som om man borde bekymra sig över att ungdomar dricker mindre än förr?

And now for something completely different.

Okej, jag är helt klart inte en mikro-bloggare. Kanske en makro-bloggare! För att lätta upp stämningen efter uppsatsen här nedan så tänkte jag slänga ut en fråga. Är det bra att ha ett sådant här ord i en text som handlar om att förstå ett språk?

"Språket ska ju vara meddelelsemedel."

-Hjalmar Lindroth, 1942.

Svennebanan.

Något av det svennigaste som finns är vårt kollektiva dåliga samvete. Nästan oberoende av var vi befinner oss i livet eller på karriärsstegen är vi på ett eller annat plan medvetna om att vi har det bättre än de flesta andra i världen. Därför finns det en marknad för olika sorters välgörenhetsorganisationer att rekrytera folk på gatan. Att man tycker att det är jobbigt att bli utvald till samtal med en sådan rekryterare beror kanske lika mycket på att det är trist att bli påmind om ens egna trygga, höga status i världen som på att en helt främmande människa faktiskt står och ber en om pengar.

Jag ger inte pengar till någon organisation alls. Jag är inte medlem i någonting - jo förresten, jag har ett konsumkort som kostade 100 kr, men jag får tillbaks dem om jag går ur. Mitt bidrag till att rädda världen är att jag är för rädd för att köra bil för att ta körkort, att jag pantar mina omoraliska colaburkar, att jag inte slänger batterier i soporna, att jag fryser in matlådor av rester som jag aldrig äter upp eftersom vi inte har någon micro, att jag är för fattig för att överkonsumera... Kort sagt så är jag en dålig människa, någon som säkert skulle må bra av att lätta sitt samvete genom att ge en hundring i månaden till någon rörelse med 90-nummer.

Idag stod det folk från Greenpeace och stoppade studenter på väg från universitetet till tunnelbanan. Detta ser jag som en på samma gång taskig och smart taktik. Säkert har Greenpeace flest sympatisörer bland den berömda 18-25-gruppen och det kanske är lättare att få napp hos sådana. Samtidigt är studenter den grupp av människor som i vårt välmående land har det minst jättebra och faktiskt får kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Att hålla samma sköna standard som fast arbetande kärnfamiljsmänniskor är inte att tala om. Bil, bostadsrätt, charter till Thailand och en ny cykel till lillgrabben finns inte på agendan med 7600kr i månaden. Men ja, vi har tak över huvudet och vårt största bekymmer är när bredbandet ligger nere. Även studenter har del av det kollektiva dåliga samvetet. Kanske har de till och med större kännedom om alla hemskheter ute i världen än de allra svennigaste av svennebananerna, för vilka rubriker om tårarna vi inte fick se! säljer bättre än politiska fångar.

Så ja, ok. Jag förstår varför Greenpeace står där just denna dag.

Vad jag inte förstår är hur man kan tro att personangrepp och hånfullt tonfall gör en oentusiastisk person något annat än totalt ointresserad och förbannad. Min taktik med alla som försöker komma fram och prata med mig på stan är att titta ner i marken och låtsas som ingenting. Det spelar ingen roll om det är mobilförsäljare, MUFare, GodEl eller Herren Jesus i egen hög person. Lika för alla - om jag är intresserad av något kan jag själv söka upp Halebops hemsida, någon villa på Djursholm, Lasse Åberg eller Rikets Sal. Jag är fullt kapabel att ta mig dit på egen hand.

Åter till Greenpeace vid universitetet. Den första personen, en kille, följer efter mig på gångvägen. Han frågar om jag är med i Greenpeace. Jag svarar inte. Han frågar om jag tycker det är jobbigt. Jag svarar att ja, det tycker jag nog. Och vad fan säger han till svar?
-Ja det är jobbigt, men det är ditt fel också vet du. Det är ditt problem också.
Exakt vad som är mitt fel, om det är strandade valar eller oljetankers eller USA, det vet jag inte, men hur sjutton tror han att jag ska reagera på det? Stanna upp och inse mitt misstag? Att ja, han måste veta allt om vad jag gör i livet och hur jag pantar mina omoraliska colaburkar som om det vore nog, och nu är det dags att inse fakta. Pengar till Greenpeace är lösningen på mitt problem!

Han övergav mig ganska fort, men ett tjugotal meter längre fram står en tjej med sin fina clipboard från Greenpeace. Jag har redan bestämt mig för att inte ge henne ens så mycket som en ingång, bara titta i marken och gå förbi. Hon ställer sig framför mig, blockerar min väg och börjar köra sin jargong. Jag får dansa lite med henne eftersom hon fortsätter blockera mig, som om jag vore någon anfallare i basket och tunnelbanneingången vore mitt mål. När jag väl slipper förbi henne ropar hon med ett triumferande hånfullt tonfall:
-Man kan åtminstone säga hej!
Så nu vet alla inom ropavstånd att Vanja, hon säger inte ens hej till dessa kämpande eldsjälar som har insett fakta och löser alla sina problem genom att ge pengar till Greenpeace.

Vad jag vill ha sagt med detta vet jag inte riktigt. Jag beundrar folk som har ork och mod att ge av sig själva för att hjälpa andra, med hjälp av tid eller pengar. Vissa av oss kanske är hopplösa fall, fast i svennigheten, bekväma och inte riktigt nog mycket av det kollektiva dåliga samvetet för att göra något åt saken. Kanske kommer jag en dag göra mer för andra, men det blir på mina villkor.

Hade även påhälsning av en liten gubbe från hyresgästföreningen som stod och pustade andfådd rök i ansiktet på mig och närmast skällde ut mig. Fattade jag inte att jag höll på att driva mig själv i fördärvet? Ville jag förhandla om hyran själv kanske? Ja men så funkar det inte i livet lilla fröken.

Påstod att jag hette Jansson och hyrde i andra hand av mig själv. När jag förklarade att jag faktiskt visst bodde i denna, min alldeles egna förstahandslägenhet så tyckte han motvilligt att ja då var det väl ok. Vad var ok? Jag vet inte. Men ett dumt litet våp som inte fattade någonting om stora världen och elaka hyresvärdar, det var jag i varje fall. Snarare är de dumma små gubbar som inte fattar sedan förra gången de var här att om jag vill gå med, så gör jag det själv. I sinom tid. När det passar mig. Tack och adjö.

Påsk i Ludvika.

Vi tog med oss katterna på äventyr till Dalarna för att de skulle få snusa lite vårluft. Annars sitter de mest med nosen i springan till balkongen och luktar på E4an som dundrar förbi utanför, så detta var en helt ny upplevelse. Zelda var mycket modig och nyfiken och höll på att springa bort redan efter 5 min. En natt inomhus gjorde susen och hon förstod att 'hemma' nu var farmor och farfars villa och utforskade sedan omgivningarna i lite makligare takt.


Chihiro var en liten blygis och stannade helst vid altandörren och solade, även om hon gav sig ut på någon kortare promenad på trallarna.


Vi tog en liten utflykt till ett gammalt gruvområde i närheten där man för många år sedan bröt järnmalm. Restprodukterna från gruvan tömde man på en strand i närheten som nu har en underlig, svart, glittrande sand. Stranden kallas lokalt för Sligen (efter slagg - slig) och har varit ett favorittillhåll för ungdomar genom generationerna. Tyvärr var sanden mycket blöt och delvis snötäckt, så magin var inte helt påtaglig. Vi får ta en till tripp i sommar!


Här är resterna av vad vi tror var en fabrik där man smälte järntackor. Bredvid den gick en extremt rak cykelväg som pappa berättade för oss hade varit en järnväg förut.


Armerad betong. Igen! Va!? Denna prydliga men något tillknögglade skylt låg i närheten. Den ser ju ganska officiell ut, men vart kan den ha suttit?


På eftermiddagarna (om de är soliga) uppträder detta ljusfenomen som vi kallade för 'brinnande busken'. Det är rödvinbärsbusken vars bark har flikat sig, och när solen ligger på ser det ut som om grenarna glöder.


Bilden ovan gör det inte riktigt rättvisa, så här är en närbild:


Sol, fika, godis, fika, bastu, familjegnabb och fika. Allt en påsk ska innehålla!

Kulturellt värre!

Jag vet inte vad det tagit åt oss! Först fick vi fnatt och bokade biljetter till Svansjön på Operan i maj och nu ikväll slog vi till på Killinggänget på Dramaten. Stockholmare som jag varit i 26 år har jag aldrig satt foten på något av ställena, ser med skräckblandad förtjusning fram emot att frottera mig med den där kultureliten man hör så mycket om. Men det säger väl allt egentligen - man går på teater en gång vart femte år och då blir det Killinggänget. Det räknas väl knappt! Får återkomma med rescension, men det dröjer ett halvår för den senare ;)

Tung katt är även tungkatt.

Inte nog med att Chihiro är en liten tjockis (hennes kastratmage slänger synbart fram och tillbaks när hon springer...), hon har dessutom en fantastiskt lång tunga. Den brukar allt som oftast sticka fram lite grann, speciellt när hon haft en tvättomgång. Och ibland så hänger den ganska långt utanför munnen och antar efter någon halvtimma en slags halvtorr men ändå geleaktig konsistens. Lite som en sådan där "hand" av gele som man hade när man var liten, som man kunde slänga på fönster och dylikt så att den satt fast. Den blev ju med tiden lite dammig och torr, och den kunde knappast räddas genom att (som det stod på förpackningen) tvätta den med lite diskmedel. Handen blev aldrig densamma. Endera dan kommer Chihiros tunga torka ihop för gott den med, i alla fall om hon fortsätter såhär:

Vågar man tro att det är vår nu...?

Det vågade jag, M och E igår när vi tog ett varv i Bergianska, diskuterade kinesiska broar, halkade omkring i leriga backar för att inspektera inte helt vanliga vårblommor, käkade glass på en bänk i solen och funderade på Roslagsbanans tidtabell och andra livsmysterier.

Egentligen är det ju helt värdelöst att ta kort på blommor. De kommer varje år, och likadana ser de ut. Det finns ingen som helst originalitet i bilderna nedan, men på något sätt känner man sig nästan tvungen att dokumentera våren. Det är som att man varje år förvånas över att den faktiskt kom, och då måste man ju ta kort eftersom det säkert är sista gången. Det är så ofattbart och underbart att man knappast kan tro att något sådant här sker varje år. Så för säkerhets skull... Blomfotografier!

Bina surrar redan loss på vårens första blomster.

Det gör även hum(b)lan.


Snödroppar hör ju närmast vintern till, så... Övervårade droppar i ett hav av gult. Typisk bild som man om 3 månader undrar varför i helsike man sparade!

Shame on me if you fool me once...

Aprilskämt brukar ju vara lite halvkassa och genomskinliga, men ibland är de faktiskt helgenomskinliga och asroliga! Hittade genom dn.se The Guardians aprilskämt om att de ska lägga ner papperstidningen och gå över till att enbart publicera nyheter på Twitter. Dessutom skulle de publicera hela sin 'back catalogue' på samma vis.

OMG Hitler invades Poland, allies declare war see tinyurl.com/b5x6e for more

Lysande!

DNs egna skämt om att SL skulle införa VIP-vagnar och kort var inte lika skoj. Verkade mest röra upp en debatt mellan socialister och kapitalister om huruvida det faktiskt var en bra idé.

Även om jag lagt min WoW-karriär på hyllan så smålog jag åt Blizzards aprilskämt om "Pimp my mount". Inte riktigt lika bra som MC till antika spelkonsoller, men gulligt ändå.

Så vitt jag kan se så luras inte vädret med oss idag så det blir ut i solen!